Herder och baletten
Mitt intresse för teater och särskilt baletten började på ett ganska tidigt stadium. Min lärare i folkskolan lät oss elever träna in en barnpjäs alla åren vid Luciatiden. I pjäserna förekom alltid sång som intresserade mig mycket då min röst var både hög och stark. Tack vare detta valdes jag alltid i någon av huvudrollerna. Vanligtvis var jag blyg men på scenen blommade jag ut om jag får använda det uttrycket.
I de tidiga tonåren väcktes så mitt intresse för den klassiska baletten. Orsaken var en film jag sett. Jag ville bli dansör, det och ingenting annat. Jag hade också ett stort intresse av att teckna och måla och de nästa åren målade jag en mångfald tavlor alla med balettmotiv. Närmare baletten kom jag inte i den lilla fiskestaden där jag växte upp.
När jag var i sjuttonårsåldern förhörde jag mig hos arbetsförmedlingen om man kunde hjälpa mig på något vis. Det kunde man naturligtvis inte men fyllde ut en blankett där jag föreslogs som dansör.
Dansör kan tänka!
Med blanketten på fickan reste jag till Göteborg för att hälsa på goda vänner. För dom berättade jag vad jag hade i tankarna… att söka upp direktörn på Stora Teatern för att få råd. Detta gjorde jag. Jag blev vänligt bemött men råddes att tala med balettmästarn som höll på att repetera ett pas de deux på scenen med teaterns stjärnpar. Jag bemöttes vänligt nu också men råddes att tala med pedagogen Mila Gardemeister, som jag gjorde. Mila skulle just börja en lektion med några unga flickor men hon gav sig tid med mig och min fråga om att bli antagen i elevskolan. Mila svarade ja med detsamma. Verkade överförtjust att få en pojke som elev.
Jag flög hem till mina vänner och berättade den goda nyheten. Makarna gladdes med mig… men… när den första sällheten dvinat kom… eftertankens bleka krankhet… som man säger. Hur skulle jag klara detta rent ekonomiskt. Jag visste det med detsamma att jag inte kunde det. Hindren blev många. Jag var bara sjutton år, flytta till Göteborg, hyra rum, söka ett passande jobb.
Det var inte särskilt muntert att se dessa sanningar i vitögat och resa hem.
Hemma tog den vanliga rutinen vid. Släppte tanken på baletten gjorde jag däremot inte och fortsatte att måla tavlor med balettmotiv.
När jag var tjugo år gjorde jag värnplikten och när den var tillända… då kunde inget hindra mig att flytta hemifrån, nu till Stockholm. Dagen var den 28 september 1954. Den första oktober började jag jobba och dagen därpå såg jag min första Svansjö på Operan. Jag var inte särskilt imponerad för att tala sanning. Men, jag hade ju inte flyttat till Stockholm bara för att jobba och gå på Operan utan för att närma mig den skönaste av konstformer, baletten. Så, vad gjorde jag, jo, jag ringde Operan och fick kontakt med balettmästarn som sade att jag var för gammal men hänvisade mig till Madame Lilian Carina och det gjorde jag densamma dagen. Med slutorden från Madame: kom klockan sex för ett samtal, tackade jag för mig. Klockan sex stod jag framför denna världsberömda dansös och pedagog och… blev antagen.
Gissa om jag var glad! Jag var så glad att jag kunnat flyga.
Hos Madame Carina tränade jag, med ett kortare avbrott, till 1963. Det sista året som pedagog för de yngsta eleverna. Madame såg alltså att jag var lämpad som pedagog. Glad var jag och jag hade alls ingen svårighet att få kontakt med eleverna.
Hos Madame Carina tränade jag, med ett kortare avbrott, till 1963. Det sista året som pedagog för de yngsta eleverna. Madame såg alltså att jag var lämpad som pedagog. Glad var jag och jag hade alls ingen svårighet att få kontakt med eleverna.
Samtidigt gick jag hos Svenska Danspedagogförbundet och utskrevs där 1963. Chefen hette Lully Svedin och en dag erbjöd hon mig privatlektioner fem dagar i veckan. Jag tackade men sade att det hade jag inte råd med. Jag talar inte om pengar, sade Lully beslutsamt. Vilket generöst erbjudande! Jag darrade i knävecken var säker på det.
En dag när jag var på promenad i centrum gick jag fram till ett Konstgalleri och kom att tänka på alla tavlorna hemma med balettmotiv. Något fick mig att gå in. Jag blev artigt bemött. Jag sade att jag målade balettmotiv.
… Balettmotiv, utbrast kvinnan förvånat! Vi har aldrig havt en enda tavla till salu med balettmotiv! Kan vi möjligtvis få titta på några alster.
Jag svarade att jag kunde komma med några tavlor dagen därpå och det gjorde jag. Denna dagen var damerna två och det måste jag säga, intresset lyste från deras ansikten. Man frågade om jag hade fler tavlor. Jag, svarade ja, jag har en hel trälåda där hemma. Kan vi möjligtvis få titta, löd nästa fråga. Ja, svarade jag. Jag kan komma med trälådan i morgon och det gjorde jag. Intresset fattades inte denna dagen heller.
Mitt besök slutade med att Konstgalleriet erbjöd sig att köpa samtliga tavlor. Summan har jag glömt men min lycka går ej att beskriva.
Mina tavlor var till salu i ett Konstgalleri i Stockholms centrum! Nej, känslan kan jag ej beskriva.
Vilka erkännanden jag fått detsamma året!
Pedagog hos Madame Carina!
Privatlektioner hos Lully Svedin!
Och nu, det sista äventyret med Konstgalleriet i Stockholms centrum.
Ja. Jag säger bara det!
År 1963 hände det stora saker i mitt liv. Jag flyttade till Island. Tanken var att öppna en balettskola i Reykjavik och det gjorde jag. Resultatet var inte det jag förväntat. Barnen i Stockholm var deciplinerade och lyhörda för pedagogens order som barnen i Reykjavik saknade, utom ett fåtal bör jag tillägga. 1967 stängde jag skolan. Jag hade kommit till Reykjavik för att lära barn att dansa balett, inte för att fostra uppkäftiga ungar.